2 år
Här kommer lite jämnförelsebilder och en liten "berättelse" för min och Crulles resa genom hoppningen på två år. Jag ska försöka skrapa ihop lite text och bilder på dressyr fronten också. :)
Ibörjan ville hon inte hoppa alls. Jag vet inte huuuur många gånger jag gav tyglarna till mamma och gick iväg och grät över att allt gick så jävla dåligt.
Hon ville inte gå över bommar på marken, eller upphöjda cavaletti. Hoppa var ju inte ens på tal om. Efter en tids kämpande kunde vi iallafall hoppa enstaka 40-50 hinder, inga charmiga hopp direkt. Sen kunde vi tillslut hoppa ett 70 hinder och jag var fullständigt överlycklig. Men sen hände det en olycka när vi skulle hoppa och hon stupade på frambenen och efter det var det blankt i hennes huvud. Då börjades det igen, någon liten bom på marken skulle hon absolut inte gå över, och "hoppa" över ett 50 hinder fanns inte ens på kartan. Hon var så fruktansvärt osäker på sig själv och det gjorde att hon inte ville. Jag blev också riktigt osäker efter ett tag och då blev det att vi slutade hoppa på flera månader.
Sen började jag fundera på att jag ville ju faktiskt hoppa, jag ville ju tävla hoppning! Så jag gav mig fan på att vi skulle bli bäst i hoppningen. I början lullade vi runt med knappt ens 30 hinder för att stärka förtroendet på både henne och mig. Sen började vi klättra sakta uppåt. Efter ett tag så startade vi en träningstävling, vi travhoppade 70cm och den gick kalas bra. Felfri. Tror ni jag var lycklig? ohja.
Dock var det ju massor av jobb kvar, både min och Crulles osäkerhet, sitsen, grundgaloppen, ja listan kan göras lång.
Ibörjan ville hon inte hoppa alls. Jag vet inte huuuur många gånger jag gav tyglarna till mamma och gick iväg och grät över att allt gick så jävla dåligt.
Hon ville inte gå över bommar på marken, eller upphöjda cavaletti. Hoppa var ju inte ens på tal om. Efter en tids kämpande kunde vi iallafall hoppa enstaka 40-50 hinder, inga charmiga hopp direkt. Sen kunde vi tillslut hoppa ett 70 hinder och jag var fullständigt överlycklig. Men sen hände det en olycka när vi skulle hoppa och hon stupade på frambenen och efter det var det blankt i hennes huvud. Då börjades det igen, någon liten bom på marken skulle hon absolut inte gå över, och "hoppa" över ett 50 hinder fanns inte ens på kartan. Hon var så fruktansvärt osäker på sig själv och det gjorde att hon inte ville. Jag blev också riktigt osäker efter ett tag och då blev det att vi slutade hoppa på flera månader.
Sen började jag fundera på att jag ville ju faktiskt hoppa, jag ville ju tävla hoppning! Så jag gav mig fan på att vi skulle bli bäst i hoppningen. I början lullade vi runt med knappt ens 30 hinder för att stärka förtroendet på både henne och mig. Sen började vi klättra sakta uppåt. Efter ett tag så startade vi en träningstävling, vi travhoppade 70cm och den gick kalas bra. Felfri. Tror ni jag var lycklig? ohja.
Dock var det ju massor av jobb kvar, både min och Crulles osäkerhet, sitsen, grundgaloppen, ja listan kan göras lång.
Men sen hände något, jag la ner hoppningen en sväng till och byggde förtroende på marken och i dressyren istället. Sen när jag började hoppa igen så var hon som förändrad. Vi kunde börja hoppa i galopp och inte i trav, vi kunde faktiskt komma runt en hel bana utan en enda vägring. Vi kunde faktiskt ha ett helt ridpass, utan en enda vägring. När hon förut kunde vägra 20 ggr på ett ridpass. När hon bara vägrade 10 gånger var jag överlycklig liksom.
Jag och Annie började hoppa rätt mycket där ett tag och jag bestämde mig för att anmäla mig till ett meeting i Strängnäs, 60 och 80 klassen. Jag va skitnervös, herregud 80 liksom!?. Men med mycket peppande från stallkamrater och Annie som tjatade på mig dag ut och dag in så lyckades vi på något sätt komma över den där rädslan. Jag var inte ett dugg osäker längre.
Tävlingen i strängnäs gick galant, kom 5a och fick en enorm rosett i 60 klassen. Hoppade tre hinder i 80 klassen då vi gick omkull på det tredje då Crulle var så sjukt trött i kroppen. Men jag var så glad, min lilla häst som inte ens ville kliva över en bom på marken kunde hoppa en 80 bana trots att hon var helt slut, hon kämpade verkligen in i det sista.
Jag och Annie började hoppa rätt mycket där ett tag och jag bestämde mig för att anmäla mig till ett meeting i Strängnäs, 60 och 80 klassen. Jag va skitnervös, herregud 80 liksom!?. Men med mycket peppande från stallkamrater och Annie som tjatade på mig dag ut och dag in så lyckades vi på något sätt komma över den där rädslan. Jag var inte ett dugg osäker längre.
Tävlingen i strängnäs gick galant, kom 5a och fick en enorm rosett i 60 klassen. Hoppade tre hinder i 80 klassen då vi gick omkull på det tredje då Crulle var så sjukt trött i kroppen. Men jag var så glad, min lilla häst som inte ens ville kliva över en bom på marken kunde hoppa en 80 bana trots att hon var helt slut, hon kämpade verkligen in i det sista.
Men efter strängnäs hamnade vi i en svacka igen, jag blev osäker, jag vet inte varför jag blev det, men det förstörde något så fruktansvärt mycket för Crulle. Vi kunde iallafall hoppa 60 hinder utan tvekan, men högre än det så var det stopp.
Men sen började jag "hoppträna" lite smått för Annie och vi kom över det där tillslut, vi började arbeta på en bra grundgalopp, få kontroll efter och före varje hinder. Annie hjälpte mig och Crulle enormt mycket. Efter några veckors träning kunde vi hoppa hinder som låg på 1.10 utan att ens blinka. Det kändes helt overkligt. Vi hoppade en bana på 90 som gick heeeeeelt perfekt. Galoppen flöt på riktigt bra genom hela banan och vi kom över varje hinder utan problem. Där avslutades våran resa i hoppningen. Jag är så glad att den slutade som den gjorde, jag tror inte den kunde slutat på ett bättre sätt. Älskade älskade häst. Allt kämpade gav resultat.
Men sen började jag "hoppträna" lite smått för Annie och vi kom över det där tillslut, vi började arbeta på en bra grundgalopp, få kontroll efter och före varje hinder. Annie hjälpte mig och Crulle enormt mycket. Efter några veckors träning kunde vi hoppa hinder som låg på 1.10 utan att ens blinka. Det kändes helt overkligt. Vi hoppade en bana på 90 som gick heeeeeelt perfekt. Galoppen flöt på riktigt bra genom hela banan och vi kom över varje hinder utan problem. Där avslutades våran resa i hoppningen. Jag är så glad att den slutade som den gjorde, jag tror inte den kunde slutat på ett bättre sätt. Älskade älskade häst. Allt kämpade gav resultat.
